Hemarbete är vår nya beredskapsreserv

Sverige kan behöva börja jobba hemifrån igen. Inte för att stoppa en pandemi, utan för att hantera en energikris. Det vore både logiskt och rimligt. Energikrisen är ett sådant där ämne som varenda kille med en internetuppkoppling snabbt blir expert på, men oavsett nyfunna kunskaper om logistiken i Hormuzsundet och rörelserna på oljemarknaden behöver man konstatera att larmklockorna ringer högljutt samtidigt som krisinsikten släpar efter. IEA-chefen Fatih Birol, världens tråkigaste man, har den senaste veckan varit på mediaturné för att få både allmänhet och makthavare att inse allvaret. ”Jag tror att världen ännu inte fullt ut har insett omfattningen av den energisäkerhetsutmaning vi står inför”, sa Birol till BBC förra helgen och kallade krisen ”det största hotet mot den globala energisäkerheten i historien”. Han upprepade sedan budskapet i bland annat Financial Times och i måndags tillade han vid ett pressmöte i Australien att ”inget land kommer att vara immunt” mot effekterna. Blockaden av Hormuzsundet och den minskade energiproduktionen i gulfländerna har än så länge ”bara” fått effekten att energipriserna stigit kraftigt men ju längre tid som går desto mer ökar risken för faktisk brist. I tisdags varnade Shells vd Wael Sawan för att Europa kan komma att se energibrist redan i april. Flygbränsle först, därefter diesel och sedan bensin. Sverige liksom flera andra länder har i första hand fokuserat på att lindra effekterna av prishöjningarna, regeringen har aviserat en tillfälligt sänkt skatt på drivmedel, vilket man kan tycka är lite som att möta covid med sänkt restaurangmoms. Eftersom det på sikt är förbrukningen som kan behöva minska. Men än så länge är beredskapen god, som det heter, vilket energiminister Ebba Busch tryckte på när regeringen meddelade att Sverige släpper två miljoner fat olja från beredskapslagren. I veckan meddelade också Energimyndigheten att det inte råder brist på olja och drivmedel i Sverige just nu, men att läget är allvarligt och att förutsättningarna kan förändras på kort varsel. Myndigheten påminner också om att man har möjlighet att ta till åtgärder som rör minskad förbrukning, ransonering eller prioritering om det skulle behövas. Och vad skulle det kunna vara? Jo, att jobba hemifrån till exempel. För en vecka sedan gick IEA ut med en lista på omedelbara åtgärder som kan dämpa efterfrågan och överst på listan står hemarbete där det är möjligt. Inget land har ännu rekommenderat hemarbete i stor skala men i Asien som ligger i krisens fronlinje har flera länder börjat plocka fram ”covid-handboken” och arbete hemifrån ligger tydligt på bordet. Vilket är naturligt, eftersom det är lågt hängande frukt som ger bevisad effekt. För vi har ju gjort det förut. Under pandemin föll efterfrågan på energi kraftigt, mycket till följd av minskat resande. Och infrastrukturen och processerna för det finns kvar. De digitala lösningar som byggdes upp under pandemin har inte försvunnit. Även om få organisationer håller fast vid distansarbete på hundra procent är hybridarbete i någon form vanligt förekommande. Så rent logistiskt vore det en relativt enkel sak att snabbt få ner förbrukningen och dämpa efterfrågan genom att rekommendera hemarbete för dem som kan, för att minska vägtransporterna och låta dem som verkligen behöver få plats i kollektivtrafiken. Flygandet, en annan punkt på IEA:s lista, kan minskas på samma sätt. Det är förstås inte riktigt så enkelt som det låter. Politiskt tror jag att den här typen av åtgärder är ganska känsliga. Inte för att de ställer till det praktiskt, utan för den psykologiska aspekten. Den påminner för mycket om en period som vi kollektivt gjort vårt bästa för att förtränga. Därför är det naturligt att regeringen ett valår börjar med att fokusera på folks plånböcker, på elstöd och skattelättnader. Samtidigt gissar jag att hemarbete ändå, rent politiskt, är att föredra framför att behöva införa ransonering vid pump. I företag och organisationer skulle säkert många anställda gladeligen ställa upp på mer hemarbete igen, medan ledningar och chefer, som aldrig riktigt köpte att folk var minst lika produktiva hemma, inte direkt skulle jubla. Men oavsett invändningar så har vi ju här ett typexempel på när modern teknik och digitala lösningar kan användas för att göra faktisk och omedelbar skillnad i en mycket allvarlig kris. Teknik som vi alltså redan har, använder och kan skala upp snabbt. Det kanske är värt att göra det, och svälja både politiska och företagskulturella preferenser, om det kan hjälpa oss att undvika en total ekonomisk härdsmälta. ** Jag skrev för en månad sedan om hur svenska regeringen stod inför ett vägval: att värna digital suveränitet fullt ut eller att hjälpa Ericsson. I förra veckan åkte utrikesminister Maria Malmer Stenegard till Texas där Sverige som ett av få länder anslöt sig till Trumpadministrationens techinitiativ Pax Silica. I talet den amerikanske statssekreteraren Jacob Helberg höll vid undertecknandet handlade det mesta om – Ericsson. Så var det med det. –– Den här krönikan är hämtad ur CS Veckobrev, ett personligt nyhetsbrev med lästips, länktips och analyser skickat direkt från chefredaktör Marcus Jerrängs skrivbord. Vill du också ha nyhetsbrevet på fredagar? Skriv upp dig för en kostnadsfri prenumeration här.