De lever med obotlig hjärntumör: ”Räknar tiden i månader”

Therése Lindén och Anna Sandberg levde vanliga liv. Med jobb, familj, planer framåt. Sedan kom beskedet: glioblastom grad 4 – en av de mest aggressiva och obotliga hjärntumörerna som finns. För Anna Började det med huvudvärk och en trötthet som inte ville släppa. Hon trodde att det rörde sig om migrän. Therése däremot hade nästan inga symtom alls. Lite huvudvärk, en Alvedon sen rusade hon vidare i vardagen. – I ett halvår var jag säker på att de hade skickat det till fel patient. Det fanns inte på världskartan att det var jag, säger Therése. Diagnosen går knappt att ta in. När beskedet kom till Anna satt hon tyst. – Jag sa ingenting. Jag satt bara och gäspade. Det var som att kroppen reagerade innan jag själv förstod. Plötsligt förändras allt Arbetsliv byts mot sjukskrivning. Vardagen fylls av sjukhusbesök, behandlingar och en oviss framtid. Samtidigt är det just vardagen som håller båda uppe. – Jag är tacksam att vardagarna rullar. Att jag kan vara med barnen, laga mat och göra vanliga saker, säger Anna. Stöd i varandra De fann varandra genom sjukdomen. I dag delar de erfarenheter, symtom och det svåraste av allt, att leva med en diagnos som inte går att bota. – Man behöver inte förklara. Den andra förstår direkt, säger Anna. Men tiden är alltid närvarande. Den mäts inte längre i år – utan i månader. Snittet för sjukdomen ligger på 15–18 månader. Therése har passerat 21. – Varje månad känns som en vinst. Varje dag också, säger hon. Trots den mörka prognosen finns hoppet kvar. Hoppet om mer tid. Om nya behandlingar. Om forskning som kan förändra framtiden – för dem och för andra. – Man vill ju leva på hoppet.