Dansar och sjunger vid anhörigas gravar – i protest mot regimen

I veckan har det gått 40 dagar sedan de omfattande protesterna i Iran slogs ned blodigt av landets säkerhetsstyrkor. Under veckan har minnesstunder hållits över hela landet för de tusentals demonstranter som dödades. På flera platser minnesstunderna förvandlats till nya protester mot styret där det skanderats slagord mot regimen. Enligt den amerikanska tankesmedjan CTP-ISW har tolv demonstrationer i sju iranska provinser ägt rum under tisdagen. I staden Abdanan i nordvästra Iran rapporteras säkerhetsstyrkor ha skjutit mot sörjande vid begravningsplatserna. Men minnesceremonierna har denna gång fått en ny karaktär. I stället för religiösa ritualer med bland annat koranuppläsning har musik, sång och dans tagit plats. I videor från begravningar som nu sprids uppmanar mödrar och fäder andra att sjunga och leva, applådera och dansa. Sorg som politiskt motstånd Författaren och exiliraniern Atefeh Sebdani kallar det ”motstånd i sin starkaste form”. Hon förklarar att det handlar om att anhöriga vägrar låta staten äga deras sorg – och omvandla det till politiskt motstånd. Detta i ett land där den islamiska republiken länge byggt sin legitimitet på martyrskap och ritualiserad sorg, har nu det symboliska upproret mot sorg som maktmedel blivit tydligt, förklarar hon. – På de här begravningarna och minnesceremonierna som vi nu ser så kan man tycka sig se något som är så bisarrt som fest. Men bara man skrapar lite på ytan så förstår man att det här är den starkaste motståndshandlingen man kan beskåda, säger Atefeh Sebdani. Riskerar sina liv Men det handlar även om önskemål från dödsoffren själva – ofta unga som riskerar sina liv för demokrati. – Vi har ju sett vittnesmål, fruktansvärt hjärtskärande testamenten som har kommit ut. Video- och ljudmeddelanden där man ringer sina anhöriga innan man går ut på gatan. Där man säger lova att ni inte sörjer mig. Lova att ni inte firar. – Det här är en handling som jag har varit så nära på att vilja gräva i historieböckerna för att se om människosläktet någonsin har gjort tidigare. Många av de här personerna som har dött har ju dött för att få uppleva frihet och glädje, säger Sebdani.