Julias stamceller räddade livet på Linda: ”Otrolig tacksamhet”

Knölarna som Linda Göthberg kände i ljumsken för sex år sedan visade sig vara leukemi. För att överleva behövde man hitta en matchande stamcellsdonator. Och hon hade tur – bara några månader tidigare hade Julia Tegnhammar av en slump anmält sig till Tobiasregistret, ett svenskt matchningsregister för blodstamceller. – Jag kommer mycket väl ihåg när de sa att man hittat en match. Den 17 december ska du få stamcellerna, sa de. Är jag borta över jul och nyår? undrade jag. Det kommer många julaftnar, sa de. Så det var ändå lite hoppfullt, berättar Linda Göthberg. Fick en chock när de ringde Just nu pågår donationsveckan, där Socialstyrelsen påminner oss alla om att ta ställning kring organ- och vävnadsdonationer. Julia Tegnhammar hade alltså precis anmält sig, så när de ringde från Tobiasregistret trodde hon att de bara skulle bekräfta hennes anmälan. – Jag blev jättechockad och förstod inte så mycket i början. De sa: Vi har en patient som skulle behöva dina stamceller. Kan du tänka dig att donera? Och såklart att man vill det. Det är ju därför man är med. Julia fick donera stamceller till Linda två gånger. ”Mycket känslor när vi sågs” Tre år efter första tillfället valde donator och mottagare att träffas. – För mig var det otroligt mycket känslor när vi sågs. Och barnen var nervösa. Det var väldigt spännande. Från första stunden vi sågs kändes allt så naturligt. Vi hade samma intressen. Du kändes som en yngre mig, säger Linda Göthberg. – Och jag fick världens varmaste, goaste kram direkt. Det enda jag fick veta om Linda innan var att det var en kvinna i 40-årsåldern. Det var allt jag visste. Jag tänkte att det här är förmodligen någons mamma. Och det var ju så, du har ju tre jättefina pojkar, säger Julia Tegnhammar. ”Som att ta ett långt blodprov” Julia vill avliva myten att det är jobbigt och smärtsamt att donera stamceller. – Många tror att man går in med den här långa nålen i ryggen, men det gör man inte. Det är så synd, för det hindrar många från att gå med i registret. Det är som att ta ett långt blodprov. Det gör inte ont, ingenting. Jag låg i en sjukhussäng i fyra, fem timmar – det resulterade i att Linda sitter här i dag. Hur mår du i dag, Linda? – Jag mår bra. Jag känner en otrolig tacksamhet, mycket mer nu. Det är klart att jag har lite nervskador och ont i munnen, men det kan man leva med. Jag sitter här och får leva vidare, får vara med mina barn och se dem växa upp.