Det är dags att säga adjö till kontanterna

Oavsett vad man tycker om saken är Sverige snart ett kontantlöst samhälle. Svenskarna är redan där. Undersökning på undersökning visar att kontanterna är oerhört impopulära som betalningsmedel samtidigt som kort och betalappar bara växer i popularitet. Bara häromdagen kom en ny undersökning som konstaterar att svenskarnas förtroende för betalappar nu är högre än för kontanterna, som enligt Svensk Handel i dag inte står för mer än 6-7 procent av köpen. Inte ens de kriminella bryr sig längre, det senaste bankrånet skedde 2020. Trots det hålls frågan om kontanterna vid liv. Dels på grund av en liten men högljudd minoritet som ser det som rent katastrofalt om kontanterna skulle försvinna. Dels på grund av föreställningen att kontanter är något extremt viktigt i en krissituation. Den första aspekten är lätt att förstå. De som framför allt fortfarande känner sig beroende av och tryggast med kontanter är äldre, och det är deras perspektiv som ”kontantlobbyn” ofta för fram. Problematiken handlar dock väldigt lite om just kontanter utan om digitalt utanförskap. Det är inte svårt att känna empati med frustrationen och rädslan hos gamla människor som tror att de behöver lära sig en app för att betala sitt kaffe. Men det måste också finnas bättre sätt att hjälpa dem på än att hålla liv i en döende infrastruktur. Den andra aspekten är också lätt att förstå, på ett principiellt plan. Om alla betalningar är digitala, vad gör vi om internet slås ut, om elen inte funkar? Hur köper vi mat och mediciner? Kontanter! Men så enkelt är det ju inte. Ofta låter det som att allt är okej så länge butiken kan ta emot kontanter. Bara det går att betala för sin påse potatis med sedlar och mynt i kassan så är vi säkra. Men bakom detta krävs förstås just en infrastruktur, kontantkedjan. Vi har en sådan, men den är av självklara marknadsmässiga skäl bara en skärva av hur den en gång sett ut. Tror ni att den kedjan – från hämtning till distribution av kontanter – skulle gå att snabbt skala upp till forna tiders nivå i händelse av kris? Knappast. Exempelvis är kontanthanteringen i dag helt beroende av två underleverantörer, bankägda Bankomat och värdetransportören Loomis. Två privata företag som i ett ”kontantbaserat” krisläge skulle bli två av samhällets viktigaste aktörer. Det inser vem som helst att det inte är hållbart. Menar man allvar med att ha en fungerande storskalig kontanthantering i beredskap, måste förstås staten kliva in. Inte med krav på banker och butiker, utan med pengar och ansvar. Men det är ju inte heller så att allt skulle vara finemang om internet slås ut bara det går att betala i butiken, och det finns någon som hämtar pengarna. För kontanthanteringen i sig är ju givetvis digitaliserad den också. Ska vi veva ut pengarna ur bankomaterna? Ska sedlar och mynt räknas för hand och föras in i pappersliggare? Ju mer man tänker på det, desto mer meningslöst blir det. Till slut måste man också ställa sig frågan: är verkligen kontanter avgörande i en kris? Svaret på den frågan hittar vi kanske i Ukraina, där man menar att det är ”en hög grad av digitalisering som har gjort det möjligt att bibehålla finansiell stabilitet och att upprätthålla banksystemets funktion även under kriget”, enligt en mycket intressant FOI-rapport som kom förra året. Och även om ukrainska centralbanken säkerställt en fungerande kontanthantering efter Rysslands invasion så har man vädjat till ukrainska butiker att acceptera kontantfria betalningar eftersom man gjort bedömningen att ”kontantfria betalningar är både ett säkrare och ett mer tillförlitligt sätt att genomföra betalningar på, under pågående strider, än via kontanter.” Man har heller inte sett några omfattande avbrott i de digitala betalningssystemen under kriget. Tillsammans med Ukrainas stora satsning på statliga mobilappen Diia, där ukrainarna både har tillgång till viktiga dokument och kan identifiera sig för bankärenden, är det tydligt att man alltså ser mer digitalisering som avgörande, inte mindre. I Sverige är kontanterna fortsatt en politiskt brännande fråga. Den statliga Kontantutredningen lämnade sin promemoria till regeringen i december förra året, den gick ut på remiss i våras och bereds nu på finansdepartementet. Går regeringen på utredningens förslag kommer det ställas högre krav på bankerna och det kommer införas en kontantplikt för aktörer som säljer livsnödvändiga varor, något som exempelvis Riksbanken välkomnar. Det skulle ge kontanterna konstgjord andning några år till. Samtidigt skedde något mycket viktigare nyligen, i just Riksbankens regi. I början av oktober kom Riksbanken och betalmarknadens aktörer överens om att det ska gå att genomföra kortbetalningar offline senast den 1 juli nästa år. Så att även om internet tillfälligt går ner ska butikerna kunna ta emot kortbetalningar på omkring 2 000 kronor för livsnödvändiga varor. Det är något som faktiskt kan spela en direkt avgörande roll i ett krisläge. Men kontanterna? Det är ett halvår till Valborg. Tacka av dem med Sveriges största brasa. –– Den här krönikan är hämtad ur CS Veckobrev, ett personligt nyhetsbrev med lästips, länktips och analyser skickat direkt från chefredaktör Marcus Jerrängs skrivbord. Vill du också ha nyhetsbrevet på fredagar? Skriv upp dig för en kostnadsfri prenumeration här.